Vid indirekt tal har du en introducerande huvudsats. Exempel på meningar som kan tänkas introducera ett indirekt tal:

Él dice que… = han säger att…
Él afirma que = han bekräftar att…
Él exige que … = han kräver/begär/fordrar att…
Él exclama que… = han utropar/utbrister att…
Él cuenta que… = han räknar med att…
Él explica… = han förklarar att…
Él cree… = han tror att…
Él pretende… = han siktar sig in på att… / han har som sitt mål att…
Él informa… = han informerar om att…
Él responde… = han svarar att…

Om det introducerande uttrycker är i presens, då bibehålls citatets tempus. Om du däremot använder preteritum då måste du ändra citatets tempus.

Om du har en person som säger:
«En este foro, me llamo Pistolero y ayudo a personas que tienen problemas con el español. Me gusta mucho lo que hago y espero que mi ayuda pueda ser de utilidad.»

Presens:
Dice que en este foro se llama Pistolero y que ayuda a personas que tienen problemas con el español. Explica también que le gusta mucho lo que haga y espera que su ayuda pueda ser de utilidad.

Preteritum:
Dijo que en este foro se llamaba Pistolero y que ayudaba a personas que tenían problemas con el español. Explicó también que le gustaba mucho lo que hiciera/hiciese y esperaba que su ayuda pudiera/pudiese ser de utilidad.

Vid preteritum ska citatets tempus ändras enligt nedan:

Presens indikativ blir imperfekt indikativ
Imperfekt indikativ blir imperfekt indikativ
Preteritum indikativ blir pluskvamperfekt indikativ
Presens futurum indikativ blir presens konditionalis
Presens konditionalis blir presens konditionalis

Perfekt indikativ blir pluskvamperfekt indikativ
Pluskvamperfekt indikativ blir pluskvamperfekt indikativ
Futurum perfekt indikativ blir perfekt konditionalis

Presens konjunktiv blir imperfekt konjunktiv
Imperfekt konjunktiv blir imperfekt konjunktiv

Perfekt konjunktiv blir pluskvamperfekt konjunktiv
Pluskvamperfekt konjunktiv blir pluskvamperfekt konjunktiv

Imperativ blir presens konjunktiv

Hm… jag tror nog att jag fick med alla tempus, eller?

Sen får man också tänka på att ändra verbböjning till rätt person, oavsett om introducerandet av indirekt tal är i presens eller preteritum, eftersom indirekt tal utförs från 3:e person, därför säger man "han sa att han skulle vara hemma" medan citatet lyder "jag ska vara hemma". Så "jag ska vara" blir "han skulle vara", dvs. man utgår från 3:e person vid indirekt tal.

Sedan ändras tidsadverbial vid indirekt tal, t.ex. "jag är hemma nu" blir "han sa att han var hemma då". Så "nu" blir "då", och samma sak händer i spanska:

Hoy blir aquel día
Ahora blir entonces
Ayer blir el día anterior
La semana pasada blir la semana anterior
El próximo año blir el año siguiente
Mañana blir el día siguiente
Aquí blir allí
Esto, este, esta, etos, estas blir aquello, aquel, aquella, aquellos, aquellas

Exempel:
«Ayer estuve en casa todo el día»
–Dijo que el día anterior había estado en casa todo el día.

Listan med de olika tempusen kan förvisso se invecklad ut och omöjlig att komma ihåg, men det finns logik bakom den! Tittar man noga samtidigt som man besitter någorlunda god bild av hur tempus fungerar, så ser man snabbt ett mönster.

Liten ledtråd:
Indirekt tal utgår ifrån det förflutna, d.v.s. vad som sades. Därför omvandlas citatet ett steg bakåt i tiden.

Om vi har presens, så blir ett steg bakåt i tiden ett imperfektum – eftersom presens är något pågående.

Har vi perfekt och går bakåt ett steg i tiden, så blir det ju pluskvamperfekt, eftersom hjälpverbet i perfekt är i presens (har: he, has, ha…), och ändrar vi det till imperfektum (hade: había, habías, había…), så får vi pluskvamperfekt.

Samma sak händer i futurum, där vi får konditionalis. I spanskan är det dock inte lika tydligt eftersom det sker en verbböjning, men i svenskan är det dock mer tydligt: "jag ska gå" blir "jag skulle gå". Du har alltså verbet "att skola" i presens, som är "ska", och går vi bakåt ett steg i tiden så får du preteritumformen "skulle" – vilket är förfluten form av "ska". Så konditionalis är en form av förfluten futurum.

Preteritum blir pluskvamperfekt, eftersom om du har ett verb i preteritum och vill gå bakåt en tid i tidslinjen, så blir det pluskvamperfekt. Pluskvamperfekt utrycker ju en händelse som inträffade förre en händelse i preteritum: typ "tåget hade avgått innan jag hann kliva på" – så händelsen "att avgå" inträffade innan händelsen "att hinna". Om vi tar citatet och tar upp det ett steg i tidslinjen så får vi: "tåget avgick innan jag har hunnit kliva på". Tar vi och höjer upp det ännu ett steg i tidslinjen så får vi: "tåget har avgått innan jag hinner kliva på". Höjer vi det ytterligare ett steg så får vi: "tåget avgår innan jag kommer hinna kliva på" o.s.v.

Samtidigt måste man  beakta de olika modi (modus) som råder. Om vi har ett tempus i indikativ, då är det också ett tempus i indikativ som ska användas i indirekt tal. Samma sak för konjunktiv: har vi ett tempus i konjunktiv så är det också ett tempus i konjunktiv som ska användas i indirekt tal.

Konditionalis brukar appliceras som ett eget modus, men i fallet med indirekt tal, så får man beakta den som om den tillhörde indikativ. Detta för att futurum indikativ blir ju konditionalis i dåform.

Imperativ blir presens konjunktiv – det får man kanske memorera, eftersom det har försvunnit ur svenskan. Istället använder vi omskrivningar: "sitt ner" blir "han sa att jag bör sätta mig ner"; eller "att jag skulle sätta mig ner" eller liknande.  Förr använde man också presens konjunktiv i svenskan: "han sa att jag sätte mig ner" eller "han sa att jag må sätta mig ner" medan direkt tal motsvarades av optativum: "sätte jag mig ner" eller "må jag sätta mig ner". Så konjunktivet har till uppgift här, både i äldre svenska, och i dagens spanska, att önska sig fram en uppmaning som inte är säker att det kan realiseras. Det blir mer en önskande än en order.

Apropå konjunktiv i svenskan, så skulle alla verb böjas i konjunktiv i indirekt tal: "bonden sade att grannfrun vore hemma men bonden funne henne inte där", medan i modern svenska har det ersätts med hjälpverb: "bonden sa att grannfrun skulle vara hemma men bonden kunde inte fina henne där".

Detta bruk med konjunktiv kan än i dag förekomma i svenskan, framför allt inom juridiska texter (t.ex. indirekt tal av vad ett vittne har uppmärksammat vid ett förhör), så det är viktigt att man inte använder spansk konjunktiv på samma sätt. I spanskan blir det konjunktiv endast vid de fall då tillämpning av konjunktiv krävs enligt grammatiken - t.ex att man har en huvudsats som introducerar konjunktiv.

Hm… det var nog allt. Några frågor på detta?

Edit:
Hm… apropå imperativ, så kan man även använda imperfekt konjunktiv! Det beror på om du menar "han sa att jag bör sätta mig ner" (presens)  eller "han sa att jag borde sätta mig ner" (imperfekt): "¡Siéntate!" blir "me dijo que me siente" eller "me dijo que me sentara/sentase".

Senast redigerat av Pistolero (2016-06-02 05:44)