(1) Om parallella strålar träffar en positiv lins så konvergerar de och träffas i punkten F1. (2) Om divergenta strålar träffar en positiv lins så konvergerar de och träffas i punkt A1.
Påstående (1) är alltid sant om vi tänker oss centrala strålar och försummar avbildningsfelen (abberation)
(sfärisk och cromatisk..). (1) Kan ses som ett axiom i den geometriska optiken.
(2) däremot är en sanning med modifikation. Divergenta strålar konvergerar inte alltid.
Om de divergerar från samma punkt (t.ex. en punkt på ett tänkt objekt) och avståndet till linsen
är tillräckligt stort. De måste komma från en punkt från ett plan vinkelrät mot den optiska
axeln och som skär den optiska axeln utanför sträckan mellan främre och bortre fokus för linsen.
Annars kommer de att fortsätta att divergera men divergensen kommer att vara mindre.

Konvergenta strålar (om de konvergerar mot samma  punkt) bildar en bildpunkt i
den (reella bilden). En reell bild kan fångas på ett papper om bildpunkten hamnar i
papperets plan. Finns inget papper (eller motsvarande "hinder") fortsätter
strålarna och bildar ett diverget strålknippe som utgår från samma punkt
(den virtuell bilden) som kan ses av ett öga (om våglängden är lämplig och
divergens en ej för stor, för att ögat ska orka bryta strålarna till en punkt på ögats näthinna)

Många svåra och intressanta frågor. Som säkert många har funderat över i alla tider
men min tid räcker inte till att förklara allt tillräckligt detaljerat för att jag skall vara
säker på att du förstår utan jag rekommenderar dig att läsa och studera fysik.
Du kommer nog inte att första allt även om du läser några år. Det har tagit mänskligheten
hundratals år att komma fram till vad vi vet nu och ändå vet via inte allt tillräckligt
säkert för att ge en förklaring som inte sopar ett (detalj-) problem under mattan.


några av dina frågor

En till fråga:

Borde inte allting typ reflektera strålar åt alla möjliga håll, alltså så att ljus både divergerar och konvergerar hit och dit?

Det sker ständigt (om ytan inte är alldeles plan som bara finns i teorin) och kallas
för diffus reflektion och som bidrar till att våra rum är ljusa dagtid och inte nattsvarta.
Dessutom bidrar det till att vi kan se föremål som inte är självlysande (i våra synliga
frekvenser). Egentligen är alla föremål självlysande fast i annat våglängdsområde.
Det ifraröda IR (pga föremålens "låga temperatur"), som gör att de kan fotograferas
även i mörker (frånvaro av synligt ljus).

Hur kommer det sig då att allt vi ser inte blir en enda röra?
Mycket bra fråga. Bl.a. beror det på att genom evolutionen har vara
sinnen utvecklats så att de har blivit bra på att samla in "relevant information"
Det synliga spektret sammanfaller med de frekvenser som är vanligast i det
direkta soljuset så att vi ser föremål där ljuset bara har reflekterats en gång.
Undantag regnbågen två (för den enkla) tre gånger för den dubbla.

Någon som kan förtydliga hur en kamera kan ge en bild i punkt A1 eller om det blir en bild som sprids över hela bildplanet och i så fall hur eller lite grunderna i hur det här med kameror fungerar och ger en bild? Sitter verkligen fast, och får inget förtydligande svar från läraren heller...

Skulle uppskattas mkt ...