Det går åt ganska lite energi för att excitera en elektron från en s-orbital till en p-orbital, åtminstone för atomerna i gperiod 2. (period = vågrätrad i periodiska systemet). Om en atom har 4 sp3-hybridiserade orbitaler i stället för en s- och 3 p-orbitaler, kan elektronerna bilda bindningar till fyra andra atomer, alternativt kan alla elektronpar komma så långt ifrån varandra som möjligt. Detta "tjänar" atomen mer energi på än vad den behöver "satsa" för att kunna hybridiseras.

Hybridorbitaler är en modell av verkligheten. Man har gjort mätningar på vinklarna i en ammoniakmolekyl och konstaterat att om man räknar med hybridorbitaler stämmer mätningarna med modellen. Alltså tror man att modellen fungerar.

Om du har fyra likadana elektronpar, kommer de att peka från centralatomen ut mot hörnen i en tetraeder.

En icke-hybridiserad atom med 3 p-orbitaler och 1 s-orbital skulle ge någon helt annan form till de molekyler som bildas kring den atomen - det skulle inte bli lika tydliga bindningsriktningar.