jag funderade lite igår innan jag skulle sova, och kom på något som jag tyckte var ganska intressant.
scenariot är såhär: du svävar i rymden, det är helt svart och stjärnor och planeter runt dig. en bit ifrån dig ser du vår planet, jorden. om man nu tänker sig att du tittar uppåt, då ser du förstås fler stjärnor och planeter. likaså om du tittar nedåt och åt varje sida.
saken är den, att man kan ju inte riktigt tala om "uppåt", "nedåt", och "höger", vs "vänster" i rymden! ändå känns det så naturligt på något sätt att det finns... eller?
för detta är min första fråga: kan du acceptera, och föreställa dig i din fantasi att när du svävar i rymden, så finns varken upp, ner eller "höger"/"vänster"? kan du liksom mer än att förstå det på ett logiskt plan, känna att det är naturligt att det är så?
om vi nu tar bort vår planet jorden, eller tänker att vi befinner oss långt ifrån hemmaplan, så att jorden är bortom vårt synfält, är det då lättare att föreställa sig att det inte finns upp, ner, sida/sida? isåfall varför.
om du åker en berg-och-dalbana, och befinner dig upp och ner i en loop, vad skulle du då säga är upp respektive ner?
är det så att det vi har ovanför huvudet alltid refereras till "ovanför", och att det vi har under huvudet alltid refereras till "nedanför"? eller finns det något annat som påverkar?

nu blev det mycket frågor, men jag kräver absolut inte svar på allt, jag vill bara försöka beskriva vad jag menar så att det inte verkar lika flummigt!

alla svar är välkomna